header-image

Dagar man vill glömma 10 februari 2016

IMG_8852IMG_8584IMG_9104Jag är en extremt optimistisk person, det vet alla som känner mig.

Jag tycker inte om när man är negativ och inte ser det som är bra i saker. Ibland händer det att även jag faller ner i ett svart hål. När allt känns precis sådär hemskt som det kan bli och inget verkar kunna göra det bättre.

Igår tassade vår fina mr W vidare. Vår W var en westie, en hund som jag hade önskat att sedan jag var liten. Han var precis sådär fluffig och snäll som en westie ska vara. Han gav oss så mycket på de 6 månaderna som vi fick äran att ha honom i vårt liv. Nu finns han inte mer. Saknaden blev förlamande…nattsvart. Kanske för att han har varit sjuk så länge, att allt blev så utdraget.

Igår kväll kom min C hem med olika sorters glass till oss och vi hade en så mysig kväll som det kan bli utan W. Vi pratade minnen och hur kul vi hade haft tillsammans med W. Det kändes bra efter en hel dag med tårar.

Idag har jag ”hoppat på hästen igen” och satt mig och jobbat. Det känns ärligt talat inte så lätt men det är så jag fungerar. Jag måste vidare…ta mig upp ur hålet.

Ibland måste man gå igenom svåra perioder…det kan vara sjukdom, dålig period på jobbet, att känna sig ledsen i huvudtaget…Det finns ingen som är lycklig hela tiden. Alla statusuppdateringar på fb säger inte sanningen.

Sanningen är att vi alla ramlar ner då och då. En del kommer upp fortare och en del fastnar i sorgen. Jag tror att för att riktigt uppskatta när man är uppe där på toppen och allt känns så där fantastiskt bra! Ni vet den där känslan att var oövervinnerlig! Så måste man också ner i den djupa dalen och känna hopplösheten. Först då tar man tag i sig själv igen och börjar klättra upp.

Det är då man uppskattar de små sakerna…att vara tacksam för livet. Tänk så härligt det är igen, den där dagen när man får den känslan igen, att livet är galet härligt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *