header-image
Ett hav av minnen och blommor

Nice – Promenade des Anglais – sorg 21 juli 2016

Vackra promenade des anglaisEtt enkelt hjärta i vitt sprayat på promandenBeachen på promenade des anglais

Vi promenerade längs vattnet på promenade des anglaisMålning nice promenadenVackra blommor vid havet på promenadenBlommor vid havet på promenadenEtt hav av minnen och blommoren rad av sorg i niceVi står vid frihetsstatyn i nicesorg-blommor-nice  nice-gossedjur-sorgsorgen över så många skadade och döda i nice

Eftersom vi var i Cannes den 14 juli, Frankrikes Nationaldag och vår bröllopsdag när det ofattbara hände, när attacken skedde i Nice…och så många miste livet och blev skadade så kände vi att vi ville besöka Promenade De Anglais. Dels för att få ett avslut för att vi pratat mycket om med detta med barnen, och dels för att vi ville att de inte skulle känna rädsla för att vara i Nice.

Vi hade varit på Filippinerna precis efter den stora tyfonen Hayian och kom fram till ett paradis i spillror. Där barn lekte med ett cykeldäck, där människor försökte bygga upp sina skjul och där våra barn fick se mer än de någonsin tidigare hade gjort. Därför ville jag också att de skulle få ställa alla de frågor de hade och med egna ögon se platsen som vi pratat så mycket om.

När vi gick på promenaden så ställde de många frågor, om vart det hade hänt och om det skulle synas och varför det hade hänt. Många svåra frågor och jag kände när vi kom fram till blomsterhavet att det var svårt att svara. Att sorgen bara sköljde över mig, som vågorna från havet…det gick inte att vara praktisk eller hitta svar…jag blev bara tyst.

Det var både vackert och så ofattbart sorgligt på samma gång….alla vackra blommor, gossdjur, teckningar, brev, minnen och ljus…med det vackra turkosa havet som bakgrund. Jag vet inte om det var kombinationen eller detaljerna som gjorde mest ont…men man ställer sig frågorna om och om igen…varför….hur kan en enda göra så mycket skada…så många familjer som påverkas och så många lidanden. Varför….En nappflaska….en kanin…ett par rullskridskor…ett brev…sorgen bara grep tag i mig…

Jag ville inte gå dit för att ta bilder, eller för att jag var nyfiken…jag ville gå dit för att se med egna ögon hur människor går samman för att stötta varandra och för att ge varandra hopp i mörkret..och för att visa tjejerna att livet är grymt ibland….vi kan inte linda in allt utan vi lever och vi dör och ibland händer hemska saker som gör att vi rycks bort för tidigt. Jag ville visa dem att vi ska leva varje dag. Vi ska våga och vi ska göra det vi drömmer om att göra. Ingen ska få ta det ifrån oss…

Just då, var det svårt att tänka på det. Just då var det bara bilden av en nalle…en sko…ett foto…som vajade i brisen…som gjorde att jag kände att jag hade svårt att ens ta in vad som hade skett. Så mycket sorg…på en så vacker plats…i ett så vackert land.
Samtidigt som jag känner så mycket kärlek och att Frankrike verkligen gått samman mot terror och hot och vägrar att ge upp.

När vi sakta går därifrån med barnens händer i våra…så känner vi ändå att de förstår….de känner sorgen och de ser lidandet men de ser även hoppet..och att allt går vidare. Livet är kort och skört…vi ska ta vara på varje minut och det genom att inte vara rädd och inte begränsa oss. Vi ska verkligen leva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *